PACEMAKER
Det spelar ingen roll om man skriver ner en låttext, det kan aldrig bevisa känslan man får av att lyssna på den, men jag kan inte heller beskriva känslan jag får när jag lyssnar på den. Det är som att man vill gråta, texten, den kan jag inte alltid reflektera mig i men rimmen sitter så bra och vissa meningar är som tagna ur hjärtat. Jag vet inte vad jag menar.. Men jag tror du förstår, Eller hur?
Jag tror att jag är mera kär i
kärleken i sig än i dig, förlåt
men det sitter mest i skallen
jag tänker, grubblar, velar mer än
känner, längtar, trånar och går åt
är jag hjärtlös och föfallen?
vi petar sönder allt och tappar
allt vi nånsin kunnat nå, tills bara skulden gör oss två
det är bara tur att hjärtat klappar, endå.
dagen går det mulnar strax
jag tror att det är dags att gå på fest
vi måste göra nått åt ledan
vad var det som gick snett
vi gjorde rätt och nu gör vi fel i ren protest
har vi nött varandra redan?
Vi lever sönder samma dagar
vad ska vi prata om idag
var det du som blev som jag
och alla ögonblick vi jagar
för att vara nånting mer än bra att ha
och stjärnor glittrat vackert
och det vimmlar av passioner kan det tyckas
men inga stjärnor inga himmlar
över dom som inte lyckats
jag tror att du har fastnat mer
för tvåsamhet som grej än för mig
trots allt
det är så skönt när att fungerar
det skulle varit vackert starkt och varmt
men det känns fult och kallt och kallt
det är så trist när allt stagnerar
Och ingen vill förlora
bara den som fick ett tack
bara den som inte stack
när tankar blev för stora sprack
det var jag med allt mitt snack
om större ensamhet och plats att tänka på
det var du och dina vänner
jag tror att jag är mera kär i kärleken
i sig än i dig
hurså
det blir fel hur man än känner
det är så konstigt att försvinna
det känns så dumt att stanna kvar
och så befängt att leta svar
finns ingen eld som orkar brinna
inga röda mattor och ingen stolt fanfar
men stjärnor glittrar vacker
och det vimmlar av passioner kan det tyckas
men inga stjärnor inga himmlar
över dom som inte lyckas
som en skymt i varandras blickar
innan allting faller loss
som ett konstgjordt litet bloss
som en pacemaker som tickar för oss.