Louise Niska

KRASCH.
Jag vänder mig om, nästan säker på vad som har hänt, och mycket riktigt. 
Jag möts av en syn av total förödelse. Glassplitter och sand över hela golvet, 
gardinen blåser fortfarande i vinden och min lampa har slagits ned över skrivbords-stolen. 
Det nystädade rum som 5 minuter tidigare hade stått där var nu flera timmars arbete iväg.
Den här morgonen hade jag vaknat och stigit upp,
ätit frukost i lugn och ro och sedan tagit tag i det hårda jobb det faktiskt är att få ordning på mitt rum.
När jag väl lämnade rummet ca 1 timme senare var allt i sin ordning igen.
Detta var alltså nu, ett minne blott..

Berövad slängde jag mig in i rummet och såg mig omkring.
Den vita sanden från min ljuslykta var spridd över golvet och
glasbitarna hotade mina bara fötter med sin närvaro.
Jag smög långsamt fram mot förödelsen, svimfärdig från dess bara existens.
Trotts att tanken var motbjudande gick jag ner på knä för att försiktigt
plocka ihop de utspridda glas-skärvorna med dess vassa kanter.
Efter en längre stund med slit både med hjälp av sop och skyffel, och damsugare
var rummet allt mer i sin prakt. Men jag kunde inte sluta tänka på ljus-lyktan.

Den ljus-lykta jag för 2 vintrar sedan fått av en av mina, då, bästa vänner.
Den ljus-lyckta som jag aldrig tänt. Men alltid väntat på att få tända, var nu, förstörd.
Finito, Bortblåst. Ja, det skälver i mig bara av att säga dessa ord, men det är det enda
sätt att bekräfta förödelsen, katastrofen, olyckan..  Lycktan slogs sönder och samman.
Ja, den kommer aldrig mer att stå i mitt fönster. Och det är något jag bara måste acceptera.

---------

okej.. Jag har aldrig riktigt mötts av en syn av total förödelse
och det var inte sådär jätte jobbigt att städa ihop det.
utan det här var mer för att plåga alla människor.
och råda er till en sak:

LÄS ALDRIG EN BOK AV STRINDBERG.