Louise Niska

idag hade jag det tråkigt. och jag kände mig ensam.

Förut, bode det en tant på våran gata. Hon bodde ensam i det gröna huset, lite längre upp på gatan. Tidigare hade hon bott med sin syster, men nu hade systern dött, och därför bodde hon kvar ensam. En gång blev det inbrott i tantens hus när tanten var och handlade. Tjuvarna hade inte tagit så mycket men tanten hade ägt två vigselringar. En som var hennes egen och en som var hennes pappas gamla. Den dagen hade hon tagit på sig sin egen ring och tjuvarna hade tagit hennes pappas gamla. Det gjorde henne ledsen där hon bodde helt ensam.

Hon bodde längre upp på gatan och utanför hennes hus var det alltid högt gräs med mycket blommor och hon odlade bär och sånt också. Och varje år köpte hon majblommor, av alla barn som kom till henne. För hon var så snäll. Hon köpte likadana av alla, sånna där för 10 kronor, men hon köpte av alla. För hon var så snäll. Men hon var nog väldigt ensam.

Nå, så ensam har jag nog aldrig varit, men jag är väldigt rädd att bli.
Nu har jag ju fler systrar än hon hade, i alla fall i slutet. Men jag är i alla fall rädd.


nu tänkte jag ladda upp en bild på mig där jag var så ensam som det nästan inte går att vara.
men jag är så sällan ensam att jag inte hittade några bilder. därför tänker jag ladda upp en annan.
en bild på mig och martin. för att ibland är han bara bäst.