Louise Niska

Idag flög det in en fluga på mitt rum. EN JÄVLA FLUGA.
Jag tror inte att man riktigt fattar hur mycket en sådan stör innan man själv sitter därmed surrandet i örat! Fantastiskt nog satt jag och sminkade mig när det här hände, men avbröt mig eftersom jag ansåg det en aing riskabelt att måla mascara när en vapendragare av mindre sort susade runt i rummet.
Glamour - en fantastisk tidning, fick aldrig chansen att döda flugan som var så otroligt pigg och taggad, satt stilla lika sällan som jag motionerar.  Med andra ord.
En mycket alert fluga.

Som sagt försökte jag verkligen döda den lille jävlen, men misslyckades kapitalt.

Så småning om när jag satt där, intet ont anande så kände jag hur, som från ingenstans, stockholmssyndromet smög sig på mig. Jag kände liksom någon sorts - inte direkt vänskap, men moderskänsla för lille Hugo.
Hugo! Namnet som förövrigt bara kom till mig, som, som, en liten fluga helt enkelt.

Jag började titta efter honom, oja mig för att han var ivägen och lyssna oroat efter honom när han inte surrade.
Sen släpte jag ut honom.
Eller, han drog liksom.

lille hugo.